fortsätter på annan kanal

Hej!

 

Jag har flyttat över min blogg till http://www.altheasprofil.se. Hoppas vi ses där!

Jag ska bli korsförhörd!

Fick telefon från Anne på Ordfront idag, hon hade lyckats klämma in mig i Deckarakademins monter på bokmässan http://bok-bibliotek.se/. Jag ska bli korsförhörd under femton minuter där på lördagen klockan 16.00. Anne är en klippa!

Har förresten lugnat ner mig idag. En rejäl runda med svettigt trädgårdsarbete gav mig perspektiv. Jag skriver för att jag älskar det, inte för att bli känd eller tjäna pengar. Jag skriver för att bli läst, inte för att bli recenserad. Jag vill känna att jag gjort mitt allra, allra bästa när jag skrivit klart en bok – då är jag nöjd. Jag har fortfarande inte riktigt fattat att jag är en utgiven författare – det har jag drömt om sen jag var tolv! Jag vill fortsätta skriva så länge jag lever! Mindre gnäll och mer produktion alltså!

Frustration och ångest

Jag borde kommit längre i min planering. Läst fler andra deckare för att lära mig. Gjort mer research. Jag borde skriva längre böcker säger recensenterna( alla snälla saker de sagt har jag glömt). Borde komma på något briljant för att sälja fler böcker. Bli synsk för att ta reda på huruvida jag är bra eller inte. Ge dyra presenter till förlaget för att få dem att gilla mig bäst – eller åtminstone snart visa ett brilljant utkast till nästa – längre – bok. Dessutom borde jag gå ner ett par kilo. Suck.

Skrivhörnan nyinredd

Nu har jag kommit så långt med funderandet att det är dags att sätta rumpan på stolen. Jag har piffat och fixat i ordning skrivhörnan – det känns som om det var länge sedan jag satt här fast det bara är ett par månader sen jag skrev klart Kretsen. Närmaste veckornas beting är en komplett scenlista, en lista på alla karaktärer med historik på de nya och dessutom en första känsla för vilka platser som ska vara med. Jag lovar att rapportera hur arbetet framskrider!

Tänk vad jag gillar morgonrusning i tunnelbanan!

Min väg till jobbet de dagar jag arbetar med mitt ”hederliga” arbete(chefsrekrytering) inne i stan är en aldrig sinande källa till inspiration. I morse hörde jag två helt fantastiska röster på raden bakom mig på bussen. Det var två män som samtalade, de var kanske runt femtio. Den ena hade en välmodulerad röst med en intonering som gjorde att den lät väldigt feminin, utan att vara ljus. Den andra var mörk, hes och lät som om varje ord pressades fram, utan att vara anfådd. Tror säkert att jag får nytta av bägge rösterna så småningom! 

Gjorde en annan intressant observation. Jag såg en äldre, mycket välklädd kvinna med en Mulberry Bayswater-handväska (dyr sak). Lite senare såg jag en ung tjej i tjugoårsåldern med samma väska. Min första tanke var att den unga tjejens väska var en kopia. Tänkte inte ens tanken med den äldre kvinnans väska. Tänk om det egentligen var tvärt om? Fördommar som dessa är väldigt bra att spela på med karaktärer. Säg Mulberry-handväska och läsaren får omedelbart ett antal förutfattade meningar och bilder i huvudet. Vänd sen på steken och du får något intressant! 

Finns inget bättre än jobb-lämmeltåget när man vill ha inspiration!

En positiv – en negativ

För varje gång man säger någonting negativt måste man säga någonting positivt. Det är vår husregel. (Tillsammans med sitt på stolen när du äter, häng upp jackan på kroken och annat mindre intressant. Men åter till handlingen.)

En positiv – en negativ är något av det svåraste som finns. Det låter löjligt enkelt, men det är ursvårt. Prova själv en dag. Det är så enkelt att slänga ur sig några elaka kommentarer över morgontidningen, lite frustrerade tirader om företagsledningen över lunchen. Släng in några elaka skämt om chefen. Avsluta dagen med lite sarkasmer över det dåliga TV-utbudet, över den fula frisyren på tv-hallåan.

Hur många positiva nyheter kommenterade du, hur många komplimanger gav du till kollegorna, hur många program var du imponerad av?  

Tänkte väl det.  

”Men allt är ju skit, jag bara säger som det är”, säger du.

 
”Fan, heller”, säger jag. (Eller något trevligare om jag inte känner dig.)

Världen, jobbet, media är inte helt värdelöst. Det handlar om inställning. Men det är fruktansvärt svårt. Jag är en syndare av stor rang. Sarkasmerna är roligare, elakheterna mycket mer intressanta och lättare att komma på.

Vart vill jag komma? Jo, att jag verkligen, verkligen ska försöka utsträcka vår husregel även till den här bloggen. En positiv för varje negativ.

Fint väder idag.

Flipper med livet som insats

Gillar du flipperspel? Då ska du testa Roslagsgatan, Stockholms enda flipperspel i naturlig storlek. Att köra bil längs den är en unik upplevelse.

Gatan börjar nere vid Johannes skola intill Roslagstulls-rondellen och arbetar sig in mot city. Lång, rak. Smal och tätt packad med bilar längs kanterna i båda riktningarna.

Färden in mot stan inleds oftast med en hel skolklass som trasslar sig över gatan, övervakade av en neonklädd tweenie på vardera trottoar. Sen kommer i rask takt två cyklister mitt i gatan, en stor dubbelparkerad flyttbil med bakluckorna på vid gavel, två män bärandes på en soffa från sagda flyttbil. Äldre tant på rostig cykel. Dubbelparkerad Mercedes från gatans hyrbilsfirma. Två stora röda bussar som försöker passera varandra mitt intill sagda Mercedes.

Nu har vi klarat av hela två kvarter. Fortfarande ett par, tre kvarter kvar till Odengatan. Det räcker för mig. Odengatan är min ”aldrig i  helvete”-linje. Längre in mot stan kör jag inte bil frivilligt. Varför skulle jag? Det går oändligt långsamt – en promenad går fortare. Det finns absolut inga parkeringsplatser om jag inte spenderar en förmögenhet i ett garage så trångt att det ändå lär skrapa lacken av bilen.

De pengarna spenderar jag hellre på en riktigt god latte från Non Solo att avnjutas på min promenad. Eller kanske på ett riktigt flipperspel, ett där jag har fler liv än ett.

Hello world!

Welcome to WordPress.com. This is your first post. Edit or delete it and start blogging!