När jag satt i mörkret hos min son för att han skulle somna om härom kvällen så dök han upp! Min mördare alltså. Jag har haft stora problem med honom hittills eftersom jag inte kunnat se riktigt vad som fått honom att hata samhället så intensivt. Personlighetstypen som begår den typen av bombdåd som den här boken kommer att handla om är ganska tydlig, och den gick helt enkelt inte ihop med mannen jag såg framför mig. Men plötsligt stod där en helt annan man i mitt huvud och skrek med bruten stämma. Nästan bokstavligen. En efter en föll bitarna på plats. Hans bakgrund. Motivbild. Familj och utseende. Det ena gav det andra och senare den kvällen var jag klar över händelseförloppet i bokens sista tredjedel. Återstår bara tbå tredjedelar!
Trots framgången härom kvällen börjar jag känna mig stressad. Jag vill kunna börja skriva boken i början på augusti, och det kommer jag inte kunna med nuvarande takt. Nåja, det löser sig. Det gör det alltid.
0 svar so far ↓
Det finns inga kommentarer än...Sparka igång saker genom att fylla i formuläret nedan.